MYT 1 – Smärta är en varnings-signal.
Brosket har inga smärtnerver och kan därför inte göra ont. Att det gör ont när du tränar är alltså inte ett tecken på att du ytterligare förstör leden. Det är inte farligt att det gör ont, så länge du upplever smärtan som acceptabel. Det kan tvärtom vara omöjligt att träna någonting över huvud taget om det inte får lov att göra ont. Dagen efter ska du emellertid inte ha mer ont än du hade innan du började träna, då kan du ha tagit i för hårt. Försök att lära dig känna skillnaden på träningsvärk och annan värk. Om du fortfarande har smärta 24 timmar efter träning kan du prova att sänka intensiteten, eller att träna en kortare stund, nästa gång du tränar. Det är också viktigt att hålla i minnet att det som går bra ena gången kanske gör ont nästa gång och tvärtom. Det är helt normalt. Prova dig fram till din dagliga dos när du tränar och lär dig att känna igen kroppens signaler på ett tidigt stadium.
MYT 2 – Jag blir bättre om jag vilar.
Om du konsekvent vilar och undviker att röra dig när det gör ont är det stor risk att du med tiden tappar den rörlighet och styrka som du behöver för att klara det dagliga livet. Kroppen anpassar sig snabbt efter den aktivitet du utsätter dig för, det vill säga ju mindre aktivitet du utför till vardags, desto mindre orkar du och desto mindre ansträngning krävs för att du ska uppleva smärta. En god regel är därför att istället lära sig hantera och tolka smärtan enligt regeln om ”acceptabel” smärta (se Myt 1).
MYT 3 – Ont ska med ont fördrivas.
Att ”bita ihop” och träna mot smärtan medför ofta att smärtan ökar för varje dag. Lär dig att känna igen och tolka din smärta.
MYT 4 – Träning sliter ännu mer på lederna.
Det finns inga studier som har visat att träning med måttlig intensitet påverkar brosket negativt. Tvärtom har man sett i flera studier av djur och enstaka studier av människor att de som tränar på motionsnivå har bättre kvalitet på brosket än de som inte tränar. Träning på elitnivå, det vill säga hård träning alla eller nästan alla dagar i veckan, kan medföra en ökad risk för att få artros. Det beror delvis på att skador är mer vanligt förekommande i elitidrott och man vet att risken att få artros ökar efter skada på leden. Brosket mår också bäst av varierad träning, och tillfälle till återhämtning mellan träningspassen är lika viktigt för brosket som för musklerna.
MYT 5 – Det knakar i lederna för att jag har fått brosk i dem.
Att det knakar är inte farligt och gör oftast inte ont. Det kan bero på att mängden och kvaliteten på ledvätskan inte är så bra som den borde vara. Det kan också bero på att ledbrosket blivit ”fransigt” och skrovligt som sandpapper istället för blankt som ett nybonat golv. När ledytorna då glider mot varandra kan det knastra och knaka. Brosk finns i alla friska leder men tunnas gradvis ut vid artros. I svåra fall av artros, då det inte finns något ledbrosk alls kvar på ledytorna, kan det uppstå ett dovt ljud då ben ledar mot ben, istället för brosk mot brosk.
MYT 6 – Lederna försämras mer och mer tills de är helt utslitna.
Det finns många olika orsaker till varför man kan få artros, och sjukdomsförloppet ser också olika ut för olika människor. Sjukdomen går i faser, eller skov, det vill säga att en period av mer smärta och symtom följs av en period med mindre eller inga besvär alls. Dessa skov kan vara olika långa och olika svåra. Hos somliga stannar sjukdomen helt av, och besvären kan till och med försvinna. Artros förvärras fortare hos överviktiga och muskelsvaga personer. Artros är därmed till stora delar en påverkningsbar sjukdom.